Bildschema & Barnhabiliteringen

Även om J befinner sig på kortids just nu så har vi passat på att förbereda här hemma. Saker och ting sorteras upp och distraherande föremål avlägsnas. Samtidigt som bildschemat återinförs och nu även för hans lillebror. Eftermiddagen och kvällen blev mycket lugnare och mer harmonisk för G, så det verkar ha varit ett bra beslut. Ska bli extra roligt att fixa ordning bilden för ”fredagsmys” sen 😉

Många barn (även utan NPF) mår gott av bildschema. Framförallt yngre som saknar tal.

När vi åkte från Knoppaliden så fick vi även med oss det här fiffiga underlägget hem. Det har varit ett riktigt bra hjälpmedel för J och han åt mycket bättre. Samtidigt som han var mer delaktig och blev uppmärksam på när och om han var mätt/mer hungrig osv. Det är annars något som ofta är svårt för barn med autism. Ja svårigheterna med att tolka kroppens signaler och kunna förmedla dessa.

Dubbelsidig med olika bilder, beroende på vilket mål mat som serveras.

Det är lurigt att ha ett barn som inte alltid gör så stort väsen av sig. Som följer strömmen (klassen/gruppen/sällskapet) utan att kanske förstå vad som händer. En del saker är intränade per automatik och han vet att det förväntas av honom, men inte varför och vad nästa steg blir. Det är inte bara i skolan som man lätt missat detta utan givetvis även hemma. Vi har mycket att jobba på och det handlar inte om vem som gjort vad bakåt i tiden. Nu måste vi istället jobba framåt och hjälpas åt för att det ska bli så bra som möjligt framöver.

Min stora oro just nu är att den nya arbetsterapeuten och sjukgymnasten (på vanliga barnhab) är så insnöade på autism och adhd. De glömmer lätt att J även har EDS och en epilepsi som påverkas av aktiviteter i vardagen. Eller jag vet inte ens om de vill se? Jag minns så väl stolpskottet som de skickade ut till förskolan och som gav pedagogerna helt felaktig info. Information som sedan Eric Ronge kunde ”stryka” på mötet vi hade. Sånt ska bara inte få hända men det sker om och om igen. Det är mycket därför vi hoppas på att få komma tillbaka till Knoppis snart. De har en helt annan kunskap runt barn med omfattande problematik. Personalen där vet att dessa barn inte följer skolboksexempel, utan att allt är mer komplext. Vi vill inte höra att en personalgrupp är ute i skolan och ”försöker anpassa runt hans autism/adhd”, utan vi vill givetvis få höra att de är där för honom. För hans alla specifika behov och informerar/underlättar för hans pedagoger. Hur ska de kunna ha olika personer springande där och som ska ”underlätta för enbart sina egna bitar” av hans problematik – utan att samarbeta. Det fungerar bara inte och är inte rätt mot någon.

Det är ju J vi pratar om och hans liv. Hans känslor och livskvalité är precis lika viktiga som andra barns.

Vi saknar verkligen Knoppis

Usch, jag blir ledsen när jag tänker på det och oron börjar gnaga inombords. Men jag måste trycka undan den känslan och försöka se framåt. Det viktigaste är inte insatserna från barnhab i första läget, utan det viktigaste är att vi får till ett bra samarbete mellan oss – skola – kortids. Det är trots allt vi som känner J och ser honom i hans egna miljö. Jag tror på det här och uppskattar personerna runt omkring honom och det är väl ändå viktigast?

Passar på att önska alla som orkat läsa detta långa inlägg en riktigt skön helg. Vi hörs!

♥️

Related Posts

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Sjukhusinläggning

Luxerad käkled

Zzz

Det doftar MISTELBÄR

Tiden räcker inte riktigt till

Search stories by typing keyword and hit enter to begin searching.