Hur är det att leva med Asperger och ADD?

Många av oss har troligen sett filmen ”Rain Man” som kom redan på 80-talet. Där huvudpersonen Raymond får bli ett levande exempel på en person med autism. Även en bild som fått leva kvar i många många år.
Några år senare fick även den svenska biopubliken lära känna Bill Skarsgårds Simon i filmen ”I rymden finns inga känslor”. Simon som säkert representerar personer med Aspergers syndrom för många i dag.
Camilla Läckberg är ett annat exempel på en författare som omnämnt personer med diagnoser på ett schablonartat sätt. Rollkaraktären Morgan Wiberg har Aspergers syndrom, och i boken förekommer även en psykolog som uttalar sig om funktionsnedsättningen.

Är verkligen Autism och Asperger så utmärkande och påminner alla med dessa diagnoser om huvudpersonerna i dessa filmer/böcker? NEJ! Absolut inte. Vad är det då som gör att dessa bilder lever kvar och att man anses vara totalt osocial i alla sammanhang – bara för att man råkar ha en diagnos inom Autismspektrumet? Det är en komplicerad fråga och man ska inte sticka under stolen med att vi med Asperger etc givetvis har svårigheter inom socialt samspel och kommunikation. Men rör det sig alltid om stora problem och i alla situationer? Nej så enkelt är det inte. På samma sätt som alla med skostorlek 37 skiljer sig från varandra kroppsligt och personer med diabetes inte har exakt samma sjukdomsbild – så skiljer det sig även mellan oss.

Det finns givetvis människor som helst vill vara IFRED och ”leka rymdskepp” utåt sätt och individer som inte har något tal alls utan kommunicerar på andra sätt. Men det finns minst lika många av oss som älskar att umgås med andra och verkar otroligt sociala utåt sätt. Jag hör till den gruppen och kanske är det även min ADD som påverkar i viss mån? Fast å andra sidan så vet jag många med enbart Autism som fungerar ”normalt” i sociala sammanhang.

Jag älskar att träffa människor men det stjäl samtidigt otroligt mycket energi. Det handlar om det där filtret som man aldrig kan stänga av. Allt ska tolkas och analyseras in i minsta detalj. Det som andra kan uppleva som att vi hakar upp oss på saker – det är kanske mer en nutida form av glosförhör men inom det sociala ämnet.
Gissar att vi är många som upplever det såhär men kanske framstår som svängiga (därav felaktiga diagnoser som i form av Borderline etc). Det som ena stunden är glatt och socialt – blir sen den totala motsatsen, då vi helt enkelt är slut efter alla intryck.
Ett socialt umgänge som sker under ”ordnade former” slukar oftast inte alls samma energi. För är man tillsammans med människor man känner sig trygg med och vet lite mer vad som förväntas av sig – ja då flyter allt på desto bättre och man fungerar riktigt hyggligt. Jag skulle till och med vilja påstå att många av oss faktiskt fungerar som alla andra.

Jag älskar att umgås med min familj och mina få men underbara vänner och kommer fortsätta vara social i perioder. Ibland kan jag fjantigt nog bli lite avundsjuk på individer som ”lever i sina egna bubblor”. De som varken hör eller ser alla blickar och slipper strida mot fördomar men vill jag skulle aldrig vilja byta på riktigt. Jag kommer alltid vara lite vilse i vardagen och sakna en ”kommunikationskompass” men så får det vara.

Det sägs att man växer ifrån mycket problematik med åren. När barndomen och skolåldern har passerat helt enkelt. Det må vara så men jag tror nästan mer på att det är omgivningen och normaliteten som släpper klorna om oss. Det är okej att vara annorlunda.

Det är okej att vara JAG!

Ps. Detta var ett inlägg jag tidigare publicerat men kanske läsvärt för nya följare? Hoppas det åtminstone 😉 

Related Posts

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Sjukhusinläggning

Luxerad käkled

Zzz

Det doftar MISTELBÄR

Tiden räcker inte riktigt till

Search stories by typing keyword and hit enter to begin searching.