Nedräkning till ovissheten

Jag är så arg och känner mig helt knäckt just nu. Ovissheten och oron gnager inombords och så ska man göra allt för att inte visa barnen hur rädd man är. Lättare sagt än gjort. I morgon är det 1 september och jag blir av med hälften av mina assistanstimmar. Det går inte ihop med verkligheten jag lever i och en överklagan förändrar inget – speciellt inte när det tar upp mot ett år innan Förvaltningsrätten tar upp ärendet.

Ångrar att vi bosatte oss här

Det lät så bra när LSS sa att IFO givetvis måste hjälpa oss med det som rör barnen. Jag var naiv nog att tro att det kanske skulle lösa sig på något sätt. De har inte ens hört av sig angående skolskjuts som var mest akut… Tillvaron tar kol på mig och jag ångrar bittert flytten hit år 2009. Vem trodde att det skulle bli så här? Inte kan förutse att både en själv och barnen ska få funktionshinder som påverkar allt i vardagen, men man tror nog innerst inne att man är relativt skyddad i Sverige.

Jag är så fysiskt och psykiskt slutkörd av all oro. Idag har jag sovit non stop så fort tillfälle har funnits. Resterande tid har jag punktbevakat och oroat mig över J 💔

Related Posts

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kvar på sjukhuset

Sjukhusinläggning

Luxerad käkled

Zzz

Det doftar MISTELBÄR

Search stories by typing keyword and hit enter to begin searching.