Vår son ska få en rullstol

Nu har lugnet spridit sig i huset och barnen sussar sött sedan ett par timmar tillbaka. Jag har precis följt med maken ut i trädgården för en sista rastning av Gizmo. Det var riktigt skönt ute och kanske en av få riktiga sommarkvällar i år?

Jo jag tänkte berätta lite mer om varför arbetsterapeuten från barnhabiliteringen var här idag. Dels skulle vi följa upp lite smått och gott sedan tidigare men så var det även för att diskutera något vi lite dragit oss för; rullstol. Jag vet inte varför det känns så jobbigt att ens skriva om det – men jag gissar att det hänger ihop med min egna tankar och känslor runt min egna rullstol. Jag har troligen inte riktigt accepterat det ännu och då blir det extra tufft att föreställa sig sitt älskade barn i en sådan. Ett barn vars smärtsamma arvsanlag troligen beror (mestadels) på mig. Det var på något sätt enklare när han var yngre och sagt i barnvagn. Även om han var 4-5 år så var det ingen som reflekterade över att han satt där och troligen trodde omgivningen att han var yngre än så (han är ju liten).

Det är dock så att J inte riktigt kan hushålla med sina krafter och hans ben inte riktigt bär under långpromenader. Nu när biverkningarna och EP-anfallen avlöst varandra så har situationen utvecklats åt ännu sämre håll. Jag har honom ständigt sittande i min egna rullstol eller i knät, då jag använder scootern. Han får ta fler och fler pauser i sängen och soffan. Samtidigt som han inte orkar vara utomhus längre stunder med sina bröder – utan ofta får pausa i hammocken. Barnvagnar är för små barn och det börjar han bli medveten om. Det är även därför dags att sälja vår absolut sista kärra…

Situationen är inte hållbar längre och definitivt inte när skolan börjar efter lovet. Ska vår älskade kille kunna hänga med och orka hela skoldagar så måste hans kropp få ta pauser. Jag hoppas att den behöver användas ens hälften av tiden men den måste nog finnas där som ett komplement. J är stolt och glad över rullstolen och resonerar nog klokare än mig runt den; ”vad skönt då kan jag vila lite i den och kanske kan ta en promenad i den.” Ingen stor affär runt det alls utan mer ett konstaterande och att det kommer bli väldigt bra.

Jag hinner nog vänja mig successivt vid tanken – lagom till att den anländer om ett par veckor.

 

Related Posts

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Sjukhusinläggning

Luxerad käkled

Zzz

Det doftar MISTELBÄR

Tiden räcker inte riktigt till

Search stories by typing keyword and hit enter to begin searching.