Att sammanfatta svåra känslor i en text

Den senaste veckan har varit mer turbulent än vanligt och jag har garanterat glömt bort mer än vanligt (om det ens är möjligt). Jag kämpar hela tiden för att få organiserat och planerat runt omkring mig men får som aldrig till det. Det är nästan som att ju mer jag kämpar så blir det värre.

Vardagliga saker som handling och veckomatsedel är ett uppdrag som känns omöjligt. Att lyckas rodda allt runt läkartider och möten är en omöjlighet. Jag hinner inte med hälften av det jag borde och ångesten stiger därmed drastiskt.  Att min egna självkänsla vacklar och att jag inte riktigt duger till som mig själv – det är inte så farligt. När jag däremot känner att min mammaroll och allt runt barnen inte är perfekt; då vill jag bara lägga mig ner och gråta. Kanske är det alla hårda ord från en viss person på kommunen som spökar? Att ständigt få överbevisa och ta ansvar för alla med samma diagnos? Att få läsa att man är oförmögen att känna empati pga högfungerande autism, samtidigt som man nästan exploderar av alla känslor inombords.. Det gör så sjukt ont. Även om jag vet att hen hade fruktansvärt fel så satte det sina spår.

Jag är livrädd för att göra ett enda misstag.

Hur många föräldrar har inte glömt att lägga ner ett äpple i en skolväska någon gång? Garanterat en och annan. Skillnaden här är att jag känner mig så värdelös och inte kan släppa den tanken. Vad glömmer jag ”nästa gång” och hur kan jag undvika det? Tankarna tar bara över allt och känslorna exploderar gång på gång. Jag vågar knappt ta på mig ansvaret för läkarbesök eller något längre. Tänk om jag gör något fel? Kommer de döma mig då?

Mamman i rullstol med NPF kan väl aldrig duga fulla ut? Tänk om det händer något liknande som det i Stockholm. Jag skulle aldrig kunna lyfta upp mina barn och springa för livet. Jag kan inte hjälpa dem vid en sån situation utan är alltid beroende av min omgivning. Idiotiska tankar men det är så min ångest och dess tankebanor ser ut. Mardrömmar och hjärtklappning som förförljer mig här och nu.

*****

Det har varit en turbulent tid som sagt. En i personalgruppen ska sluta, barn som är på avlastning (separationsångest), beslut som dröjer om fortsatt assistans, mina föräldrar är bortresta, kommande avstämningsmöte med FK, ett hus som behöver få mer ”omsorg”, maken som får dra ett tungt lass, dåligt samvete över hästarna och en mer allmän ovisshet runt framtiden.

Jag saknar definitivt inte empati men jag hanterar inte förändringar och ångest särskilt bra

Nu ska jag lägga mig och vila lite. Mensvärken och alla hormoner gör nog att jag blir extra känslig. Kanske känns det bättre redan i morgon? Jag kan bara hoppas.

Avslutningsvis så vill jag skicka en tanke till alla oskyldiga offer i Stockholm och deras anhöriga. Det som hänt är så fruktansvärt orättvist och onödigt! 

Related Posts

3 Discussion to this post

  1. Anna skriver:

    Att du skulle sakna empati är bara fånigt.
    Du är däremot otroligt receptiv och läser folk på långt håll. Att då sitta bakom en skärm gör det svårt.
    Du är en varm omtänksam person som konstant förösker vända ut och in på dig själv för att duga. För att räcka till.

    Alla människor även utan (bekräftade) diagnoser har svårt att räcka till. Svårt att känna att man duger åt sin omgivning.
    Svårt att både orka och klara av alla måsten i vardagen.
    Med åren släpper prestationsångesten. Men det tar tid.
    Försök stanna upp och andas och se vad det är du faktiskt prestar. Fokusera inte på det du inte hann med eller det du råkade glömma. Ingen människa är perfekt.
    Du duger som du är med råge!!

    • Lillgammal skriver:

      Tack för otroligt fina ord!
      Skulle gärna skrivit längre svar men min ”nya” mobil sammarbetar inte.
      Kram

  2. Sussie skriver:

    ❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Sjukhusinläggning

Luxerad käkled

Zzz

Det doftar MISTELBÄR

Tiden räcker inte riktigt till

Search stories by typing keyword and hit enter to begin searching.