När man vill lägga sig på marken och skrika rakt ut

Det är alltid mycket i vårt liv runt barnen och det är ingen hemlighet att vi har det ganska tufft. Vardagen i sig består av många stressmoment och minimalt med lugna stunder. Mellan 9-13 ska man hinna med ALLT och det funkar som inte. När man har rehabträning, läkarbesök, utredningar och annan skit utöver alla myndighetskontakter runt barnen, så är det i snitt en dag i veckan som jag hinner VILA några timmar.

Gud vad jag saknar Ågrenska och all förståelse extra mycket idag…

Idag skulle egentligen S haft en tandläkartid och planen var att han skulle hämtas efter lunch. Nu blev det som så att han blev sjuk och maken fick hämta honom redan igår (på skolan). Klockan är nu tio och vi har lämnat en speedad G på förskolan och handlat. Det förstnämnda var ett stresspåslag och det andra en utmaning smärtmässigt. Jag är helt slut efter att ha blivit väckt 04:00 som vanligt och innan dess enbart sovit oroligt. Febern smyger sig på i takt med förkylningen och jag försöker sortera upp tankarna i huvudet.

Vad måste göras? Vad får jag inte glömma? Hur ska jag prioritera? Vad händer om jag inte räcker till?

I morgon har vi ett möte med skola och sjukvård runt barnen. Det innebär att jag rimligen borde förbereda mig med anteckningar och stolpa upp vad som bör prioriteras. Jag borde ligga på mer om journaler från barnhab och se till att det är framlagt. Sanningen är att jag inte orkar. Pinsamt när det gäller ens egna älskade barn men orken är slut. Totalt slutkört.

Snälla be mig inte om mer tjänster eller pressa mig på något sätt. Fråga inte om jag vill delta i mer aktiviteter eller projekt. Jag klarar inte att sätta gränserna själv, utan tar på mig mer och mer. Det kanske verkar som jag är en stark tjej som inte är rädd för att ryta ifrån men jag är samtidigt mån om att min omgivning inte ska bli besvikna på mig. Det är en stor rädsla som hängt med sedan barnsben. Jag är livrädd för att inte räcka till eller att inte fixa det som förväntas av mig.

Kanske är det dags för en paus från sociala medier ett tag och stänga av internettrafiken? Bara finnas tillgänglig på telefon/sms och så. Jag vet inte. Samtidigt som det verkligen inte är någon som kräver att jag alltid ska vara tillgänglig och nåbar. Det är en fix ide som jag själv skapat.

Jag är så sjukt trött och vill bara lägga mig ner och gråta men det finns som inte ens ork till tårar. Ibland orkar man inte vara stark längre och önskar bara att någon istället fanns där – någon som kunde stötta oss och vara en ledstjärna mitt i alla prövningar. 

Related Posts

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kvar på sjukhuset

Sjukhusinläggning

Luxerad käkled

Zzz

Det doftar MISTELBÄR

Search stories by typing keyword and hit enter to begin searching.