”Du borde skriva en bok…”

Jag vill först och främst tacka för alla fina ord och kommentarer jag fått det senaste. Både här, IRL och på andra sociala medier. Det värmer att få höra hur mina texter berör och att en del hämtar krafter och även inspiration utifrån mina texter. Men det gör mig även nedstämd och kraftlös att få ta del av en del berättelser. Vi är så många familjer i Sverige som inte har en fungerande vardag. Vi är så många föräldrar som får driva en kamp för våra barn och ofta står vi ensamma mot myndigheterna.

Har även fått frågor och uppmaningar angående detta med att ge ut en bok i framtiden. Det var något som tidigare var något av en dröm men då hade jag så mycket mer ljuspunkter och ”goda exempel” att väga upp allt tungt med. För vem vill läsa en bok som enbart beskriver en tuff tillvaro? Vad skulle den boken bidra med? Kanske skulle en och annan politiker och pedagog vakna till men är det verkligen min målgrupp? Jag vill vara en liten klippa som kan bidra till kraft för andra föräldrar. Det kanske låter som jag har (för) höga tankar om mig själv men det handlar inte riktigt om det. Mitt i vår tuffa och stundtals svarta tillvaro så finns det en mamma med hopp. Även om det enbart är en liten gnutta hopp, så finns det ändå där. Jag varken kan eller tillåter mig själv att tappa greppet. Absolut inte när det gäller mina älskade barn och vår familj.

Jag blev kontaktperson för Ehlers-danlos förbundet av den här anledningen. Mitt i allt tufft så brukar jag kunna leta fram en ljuspunkt eller en metod att förmedla. Ibland är det rent av lättare att guida andra i genom vårdens och myndigheternas djungel, istället för att själv slå sig fram. Man går så lätt vilse och trasslar in sig längs vägen när ens egna könslor är iblandade. Det blir extra påtagligt nu när vi själva har problem med barnens skola. Hur hade jag peppat andra i motsvarande situation? Vad hade jag sagt att andra föräldrar och barn hade haft rätt till? Hur skulle de lagt upp sin kamp och vad borde de ha fokuserat på…

#triggervarning

Jag känner kort och gott att jag inte kan skriva en bok pga jag inte har en lösning för vår familj. Det känns patetiskt att förmedla ett slags misslyckade. Naket och förnedrande. Vill verkligen människor läsa om en stundtals tröstlös kamp? Vad kommer det leda till? Mer förtvivlade och oroliga föräldrar som kanske inte stöter på alla problem som vi gjort men som hinner ”måla fan på väggen” och oroa sig. Kanske en #triggervarning på en eventuell framsida skulle lösa den biten? Nej skämt och sido.

Även om jag hade mer självförtroende och verkligen tog steget så har jag förmågan att skriva på ett korrekt sätt. Korrekturläsning kostar multum och även att sedan ge ut en bok. Att slå sig fram hos de stora bolagen är på tok för svårt och alternativet med att trycka sin egna bok – det kostar minst 10.000 kr. Pengar som absolut inte finns.

Ni får nöja er med min blogg helt enkelt. Här kan jag härja loss fritt och behöver inte ta ansvar för mina texter på samma sätt. Det är lättare att radera en rad här eller ta bort ett inlägg helt. För det är faktiskt så att jag relativt ofta skriver mindre genomtänka texter. Det är jag väl medveten om…

Tack för både ris och ros. Det är ni läsare som gör min blogg levande! 

Ps. Min PMS bidrar nog till att jag är lite extra negativ för tillfället 😉

Related Posts

2 Discussion to this post

  1. Anna-Sofie skriver:

    Lots of Love/Anna-Sofie

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kvar på sjukhuset

Sjukhusinläggning

Luxerad käkled

Zzz

Det doftar MISTELBÄR

Search stories by typing keyword and hit enter to begin searching.