Barnens skolgång: Delaktighet men till vilket pris?

Enligt den svenska modellen ska ”alla vara med” och det gäller inte minst inom skolan. Barnen ska från tidig ålder inkluderas i förskolan och man vill alltid sätta gruppen före individen. Tanken är god men vad skedde egentligen ute i verksamheterna för några år sedan? Eller rättare sagt ganska många år sedan. Ja när man avvecklade specialklasser och omorganiserade särskola etc.

Barn som saknar utvecklingsstörning hör numera inte hemma i särskola utan man är förvisad till vanliga skolan och dess resurser. Även där är tanken god men ekonomin styr allt som oftast. Det lilla barnet som inte skriker högt (eller visar sin problematik på ett störande sätt) får ofta kämpa på i det tysta.

Jag gillar tanken med att man inte längre har såkallade OBS-klasser eller sållar ut barnen som förr men jag skolan brister vad gäller barn med neuropsykiatriska funktionshinder eller som helt enkelt är högbegåvade och behöver mer utmaningar. Om vi ska ta vår son som exempel så blir det enormt tydligt. Han har utöver Ehlers-danlos även Autism, ADHD och Epilepsi. J är normalbegåvad och ligger inom en del områden ännu högre vad gäller intelligens. Han är däremot inte ett barn som leker som alla andra och fixar det sociala lika bra. Det beror kort och gott på hans Autism; ett bestående tillstånd som han och hans omgivning måste acceptera.

J går om sista året på förskolan med ursäkten att han ”ska mogna socialt” och fungera bättre med de andra barnen. Det är ett beslut som vi bollat fram och tillbaka med både förskola och barnhabiliteringen. Vi landade sakta i detta med hjälp av specialpedagogen och planen som lades fram via förskolan och vi litade på att det fanns en plan inför hösten. Gruppen var liten och det är två pedagoger (ink resurs) på totalt 8 barn. Låter toppen va? Ja nackdelen är bara att J’s egna tid med resursen och pedagogiska utmaningar inte får plats på schemat. Stunderna som han kan få komma undan alla intryck är ytterst få och de promenader som han förr kunde få på egen hand med resursen – de existerar inte längre. Det som den numrerade pensionerade specialpedagogen fick utlovat existerar inte längre. Nu till hösten finns det inte ens en resurs ordnad. Jag klandrar inte pedagogerna för detta bör tilläggas. De ska givetvis ha raster och barngruppen klarar sig inte på en ensam pedagog längre stunder om de ska ut eller om något barn behöver in och gå på toaletten etc. Jag klandrar ledningen som drar in på personal, struntar i det vi kommit överens om och ”möblerar om” bland resurserna. Samtidigt som man prioriterar bort fortbildning…

Det görs inga studiebesök uppe på skolan eller förberedelser inför övergången. Vi är inne i mars månad och det är bara april, maj och några dagar kvar i juni. Vi tog ett felaktigt beslut angående ett år extra på förskolan. J har inte ”lärt sig leka med de andra barnen” utan han fogar sig i det som förväntas av honom och stänger av mentalt. Hans behov av utmaningar intellektuellt och lugn/ensamhet har fått ta flera steg tillbaka.

Vi har pratat med barnneurologen om hur vårt barn mår och hans självskadebeteende. Vi har tagit upp frånvaroattacker, matvägran och kisset i kalsongerna. Det är ett tydligt tecken på att J har ångest och hans sätt att säga ifrån. Det är inget som vi föräldrar hittar på. Vi njuter inte av att få bevittna utbrotten som kommer varje dag efter förskolan och hans panik en del dagar när vi ska åka dit. Vi vill inte tjafsa med förskolan och ”aldrig vara nöjda” – tvärtom.

Idag har vi J hemma från förskolan. Han är lite förkyld men främst är han mentalt slutkörd och orolig. Han halvligger vid min sida och biter sönder fingertopparna, trots att hans bithalsband finns tillgängligt. Kläderna har stora hål efter nervöst tuggande och han vill inte bli lämnad en sekund av oss vuxna. Det klagas över ont i magen och benen men vi kan inte göra mer än att truga vidare med mat och har gett Ipren.

Blivande hemmasittare?

Vet ni vad min största mardröm är? Jo att vi har en blivande hemmasittare här. En liten pojke vars ångest kanske riskera öka med tiden och som skapar en djup depression. J sörjer nog inte att han är annorlunda och inte leker som alla andra. Jag tror snarare att han är frustrerad och förtvivlad över att han inte får vara sig själv och tolka omvärlden från sin egna synvinkel.

Jag är ingen läkare eller psykolog och har absolut inte rätt kunskap att bedöma exakt vad J behöver och hur vi föräldrar och skolan bör agera. Men jag vet däremot hur det är att kämpa sig fram genom skolans tuffa värld med Autism och felaktiga anpassningar…

Related Posts

6 Discussion to this post

  1. Malin skriver:

    Jag får så ont i hjärtat när jag läser din text. Jag lider så enormt med er och J. Och alla andra barn och föräldrar som sitter i samma sits. Jag känner mig så ofta frustrerad över att inte kunna göra mer för att hjälpa. Jag deltar i västbusmöten, ringer runt, stöttar och bollar men när myndigheter och liknande är inblandade så är det ett jävla stångande hela tiden. Varför kan inte alla bara se till barnets bästa och bortse från det andra?! Varför förstår man inte att barnen är vår framtid? Usch, som sagt, jag känner mig dagligen frustrerad och önskar jag kunde göra mer. Jag hoppas att ni får och J får rätt hjälp snart. Hör av dig om jag kan hjälpa till på något sätt! ❤

    • Lillgammal skriver:

      Tänk om vi hade haft mer kontakt med ”ditt BUP” fina du… då hade jag velat ha med dig på möten framöver ❤️
      Ni är hjältar som får kämpa så mycket för så många familjer inom länet.
      Kram

  2. Maria skriver:

    Jag är lärare och jobbar med barn som dina, på en liten fantastisk skola med 10 elevplatser och i stort sett lika mycket personal med samlad kompetens inom NPF. Alla elever kommer från ”misslyckanden” på vanliga skolor, två elever har varit hemmasittare, alla har mått fruktansvärt dåligt osv osv. Nu är mår de överlag bra, är trygga och kommer till skolan. Får det vara så här? Nej, skolan ska bort, alla elever ska ha rätt till ”sin” ordinarie klass och inte ställas utanför…… Visst är det fantastiskt?? Eller inte. Vi som jobbar med dessa elever beundrar er föräldrar för ert kämpande för era barn!

    • Lillgammal skriver:

      Åh vad roligt att du skrev en kommentar!
      Är det din grupp som det stått om i media som ett bra exempel?
      Önskar att er fina kunskap och syn på NPF kunde sprida sig. Tänk vilka framsteg våra barn skulle kunna göra!

  3. Maria skriver:

    Nej, det är inte vår grupp. Ja, vi kämpar alla i motvind för dessa barnen. Det är så svårt för icke inblandade att förstå vikten av rätt miljö och rätta anpassningar. När vi påpekar detta får vi till svar att dessa anpassningar görs/kan göras i klassrummet. MEN: när det är de 25 andra eleverna som är ”problemet”, hur gör vi då? Då hjälper det inte med avskild plats i rummet, extra resurs osv. I slutändan blir det ju ni föräldrar som får det ännu mer problematiskt med barn som vantrivs.

    • Lillgammal skriver:

      Blandade ihop det med er ”grannstad”.
      Ja det är så sjukt och en hemsk situation både för barnen, pedagoger och i slutänden vi föräldrar. Den svenska skolan är (generellt) på tok för fyrkantig.
      Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Välkomnar vardagen

Kvar på sjukhuset

Sjukhusinläggning

Luxerad käkled

Zzz

Search stories by typing keyword and hit enter to begin searching.