NPF: Min lilla hemlighet?

Jag skulle egentligen inte kunna påstå att jag vet hur det är att leva med en diagnos inom NPF, men jag vet däremot hur det är att leva som odiagnserad i väldigt många år. Jag skulle nämnligen hinna bli 29 år innan jag fick diagnosen ADD, och 31 år innan jag fick Asperger konstaterat.
Hur kommer det sig att det dröjde så länge kan man fråga sig? Ja, jag var nog helt enkelt urtypen av den där ”duktiga tjejen” som hade en bra förmåga till skådespeleri i vardagen.
Jag var den där tjejen som mådde dåligt inombords, men lekte clown och var uppkäftig på lektionerna samt alltid fick höra hur jag kunde så mycket bättre. Att jag borde sluta slarva och anstränga mig mer.
Jag hade en enormt varierad begåvningsprofil redan då och jag kan i efterhand inte förstå att ingen såg. Det fanns nog kanske inte tjejer med dessa diagnoser på den här tiden 😉
Man skulle kunna tro att jag är född för länge länge sedan men sanningen är att jag föddes 1981 och alltså fyller 36 år snart. Med andra ord inte uppväxt för så mångas årtionde sedan…

Det följde många år med svårigheter och fel diagnoser. Allt från depression och ångest till Borderline. Ätstörningar och självskadebeteende. En tid på behandlingshem och flera nätter på psykiatrisk vårdavdelning. Ett körkort som jag ständigt misslyckades med och destruktiva förhållanden. Fortfarande ingen som SÅG MIG, utan man försökte enbart medicinera bort NÅGOT. (Detta något som i efterhand skulle visa sig vara något som aldrig går att medicinera bort.)

Jag började sedan sakteliga mogna i mig själv och skapade mer rutiner, vilket resulterade i att jag mådde bättre och jag träffade även min nuvarande man år 2006.
Jag kände en enormt trygghet tillsammans med honom och jag fick i samma period tag i en underbar läkare som äntligen började ställa lite frågor. Ja, som faktiskt ifrågasätta alla mina diagnoser, alla mediciner och varför inga utredningar hade
gjorts. Tyvärr var det redan då enormt långa vårdköer och speciellt för att få göra en utredning inom NPF, så det skulle dröja lite. Däremot började hon redan då skriva ut alla mediciner, förutom en sort och jag mådde plötsligt så mycket bättre.
2008 föddes mitt och makens första barn och det var givetvis en enorm omställning men vi redde ut det riktigt bra. Året efter köpte vi vårt nuvarande hus och flyttade till samhället vi fortfarande lever i. S började på förskola vid 1,5 år och vi började så sakteliga se att något var annorlunda med vårt barn.
Specialpedagogen blev inkopplad och sedan även barnpsykolog. Vi hade en enorm tur med att själva utredningen gick så otroligt snabbt och han fick sina diagnoser redan vid 3 års ålder. Både Autism och ADHD.
Vid det här laget hade jag fått förtur till min utredning och min psykiatriker blev ännu mer säker på att hennes misstankar nog stämde – det kunde ju faktiskt vara så att jag hade liknande svårigheter som vårt barn.
Mycket riktigt konstaterades ADD strax efteråt. Jag hann dock aldrig börja testa mediciner då jag var gravid med vårt andra barn J, som föddes 2010.
När jag hade ammat klart drog jag igång med medicinering men det visade sig vara svårare än vi trodde att ställa in dels sort, men även styrka. Åkte på diverse olika biverkningar och i takt med att Försäkringskassan ställde högre och högre krav, så blev självkänslan allt sämre. Varför fixade jag det inte trots att jag hade fått mina mediciner?!
Föräldrarollen i sig ställde även extra krav på mig och jag började känna hur pass mycket energi enbart ett vanligt föräldramöte kunde ta.
Förklarade detta för läkaren och hon frågade mig lite fint om jag hade funderat på om även jag kunde ha en diagnos inom autismspektrumet. Nej nej sa jag. Jag menade som på att
jag alltid hade kunnat ha ögonkontakt och snarare var översocial stundtals.
Läkaren, som är en mycket klok kvinna, förklarade att autism var mycket bredare än så och att tjejer med adhd och specifikt Asperger ofta är väldigt annorlunda mot killar och män. Jag gick med på utredningen och denna blev klar precis innan vår sista son och ”minihoppsan” föddes 2012. Jag minns att känslan som infann sig vid återgivningen blev allt annat än
lättnad. Det var ärligt talat mer en skam. Jag trodde jag var körd i mångas ögon…
Jag visste så väl hur mycket fördomar det fanns i samhället. Valde att glömma bort eller rättare sagt ignorera allt runt Asperger. ”Vadå? Jag hade bara ADD” om någon frågade. Ytterst få visste sanningen.
Det kom att dröja länge innan jag kunde se mig själv i spegeln och erkänna faktum. Vår andra son J, fick sedan inte bara Autism och ADHD konstaterat, utan även diverse olika diagnoser inklusive Epilepsi. Där och då kunde jag inte
blunda längre. Vadå, ska jag skämmas för något som mina älskade barn även har? Ska jag anse att autism är skamligt när mina underbara ungar har diagnos? Nej knappast!
Jag började berätta för fler och fler samt började blogga mer aktivt om vardagen. I några år har jag nu hunnit blogga under alias som ”Pixiepatrullen” och numera ”Lillgammal”; där jag sprider så mycket kunskap och erfarenheter som bara går inom NPF.
Jag vet vad jag hade behövt som ett litet barn men jag kan
aldrig få tillbaka det. Jag kan inte heller få igen min förlorade skoltid. Det jag däremot kan göra är att använda mina upplevelser till något positivt. Jag kan med egna ögon tydligt se, HUR man med enkla medel kan förbereda barnen och lära dem att själva förstå. Ja att deras känslor och upplevelser ofta är annorlunda MEN alltid okej.
Jag vet att de inte slarvar eller jävlas en dag i mataffären, när alla intryck blir för stora och att det inte är lathet som gör att S inte orkar göra sina läxor efter en lång skoldag.
Jag stöter tyvärr fortfarande på många fördomar och numera i min föräldraroll. Helt plötsligt blev det okej att ifrågasätta mina förmågor som mamma. Inte beroende på någon synlig brist, oro eller annat – utan enbart pga en diagnos.
Asperger är tyvärr för många detsamma som att sakna empati eller t o m vara en kallblodig mördare (!). Det sistnämnda får vi väl tacka media för…

Jag tänker lite annorlunda än många andra. Jag läser av socialt samspel på ett annorlunda sätt. Jag har däremot exakt lika mycket känslor som en person utan NPF, ibland saknar jag det naturliga filter som de flesta har. Det innebär att både glädje och sorg kan påverka mig något extra. Jag behöver tydliga budskap och gärna inte allt för många överraskningar i vardagen. Annars är jag som alla andra och har inga unika specialintressen. Jag varierar istället friskt och går in i nya projekt till hundra procent. Bakning, sömnad, läsning, hästar och inredning för att ta några exempel. Skillnaden är att jag varierar ganska snabbt mellan dessa och sysslar med det som passar för stunden. Jag kanske är ganska flexibel ändå och för mig är det en styrka. För någon annan med NPF behöver det dock inte vara så. Vi är alla unika och oftast inte alls som de rollfigurer många stött på i filmer. Varken ”Rain man” eller ”I rymden finns inga känslor”.

Jag hoppas att det kommer ske en förändring och jag är jätteglad över att vi blir fler och fler som börjat engagera oss. Ja och framförallt vågar synas även i media. Vi med NPF kanske inte passar in i samhällets alla mallar men vi har så otroligt mycket att ge, om vi bara får chansen.

Vågar just du ge mig en ärlig chans? 

//Lillgammal

Related Posts

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Ett positivt beslut

Socialnämndens arbetsutskott 22/11

Mer svar?

Rosa drömmar

Pokémon GO i kylan

Search stories by typing keyword and hit enter to begin searching.