När smärtan tar överhand & kampen om personlig assistans

Jag försöker ofta tänka bort den värsta vardagliga (kroniska) smärtan men en del dagar tar det verkligen bara över allt. Man spänner sig och klarar inte att fokusera på något annat. Det är främst ländryggen som säger ifrån med besked. Diskbråcken som man inte vågar operera (och sammanväxtningar etc efter operationen som gjorde akut) och nerver som kommer i kläm.

När man som idag försökte låta maken få sova ut efter sent kvällsjobb, men samtidigt får ta ansvaret för en vild fyraåring och en valp så blir det inte så lyckat. Många helger har jag assistans åtminstone en av dagarna men nu är det tomt på schemat fram till måndag. Det medför en extra belastning i sig och när det även varit luckor i torsdag och igår med hjälp så raserar snabbt kroppen. Jag målar upp en bild om att jag fixar det men det kanske inte är riktigt hela sanningen? Eftersom jag inte har vikarier och knappast har hjärta att tvinga hit mina ordinarie med influensa så har jag inte mycket till val. Det kanske är en försvarsmekanism för att inte bryta ihop?

Jag kämpar ständigt för att få förlängt de timmarna som står i grundbeslutet (6 h/dygn) och att den tillfälliga utökningen (ytterligare 6 h/dygn) ska bestå. Det känns så sjukt när man skulle behöva ännu fler för att få vardagen att fungera och slippa ligga här som ett kolli på helgerna.

Den här helgen är det ”avlastning” med ett barn på kortids och det är väl tur på ett sätt. Samtidigt som det inte blir mycket av just avlastning. Maken får inget andrum och syskonen är som låsta här hemma. Det smärtar mig verkligen att de inte kan få göra de små sakerna som efterfrågas. Tex att åka iväg till ett specifikt ställe utanför byn för långpromenad och Pokémonjakt. Eller att minstingen ska få följa med till affären för att själv välja ut sitt lördagsgodis. Allt sånt blir omöjligt.

Den fysiska smärtan är minimal om vi ska jämföra med det ständigt dåliga samvetet

Nu ska jag först och främst torka tårarna och bita ihop. Sedan ringa till en god vän som även hon tampas med kronisk smärta och haft en hel del otur det senaste. Vi delar ett stort hästintresse och har båda starka åsikter så det brukar aldrig bli tyst i telefonen. Guld!

Related Posts

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kvar på sjukhuset

Sjukhusinläggning

Luxerad käkled

Zzz

Det doftar MISTELBÄR

Search stories by typing keyword and hit enter to begin searching.