Lyckotårar & vattengympa

Med rödsprängda ögon sitter jag här i passagerarsätet i vår Kadjar. Vi är på väg mot Arena-badet för vattenträning.

Det har varit en tuff morgon för min del – med både känslor och tankar som snurrat runt. Vi fick goda nyheter från Bilia angående skruttbilen; 2800 kr kommer reperationen kosta ink arbetskostnad. Det var inte alls så illa som vi hade väntat oss men ändå en tråkig utgift. När mina underbara föräldrar sedan hörde av sig och ville betala för kalaset så rann tårarna ner för kinderna. De är så gulliga som vill hjälpa till och även om det tar emot så tackar jag givetvis ja till erbjudandet. 3000 kr in på kontot betyder av vi bara behöver betala drygt en tusenlapp för bärgningen.

Ögonbrynen behöver en omgång men jag orkar inte "bjuda upp till dans"

Ögonbrynen behöver en omgång men jag orkar inte ”bjuda upp till dans”

Jag känner verkligen hur känslorna spelar mig spratt och att det är mer svängigt än vanligt. Pressen och ovissheten inför framtiden gnager på mig konstant. Jag vill bara att ”allt ska ordna sig” och den känslan delar jag troligen med resten av jordklotet, men innebörden skiljer sig. Någon vill bara bli frisk från obotlig cancer eller att ens barn ska få gå i skola. Andra jagar efter en chefsposition eller 2,0 på högskoleprovet. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara hur mina förhoppningar ser ut? Först och främst vill jag ha ett lugn runt familjen och alla insatser. Ett längre assistansbeslut för min del och att IFO chockerar oss med att plötsligt samarbeta med LSS vore det bästa. Då skulle den största stenen släppa från bröstet. Utöver detta så vill jag ha ordning och reda på kallelser, sjukhusbesök och utredningar för hela familjen. Jag vill slippa se högen av kallelser ständigt växa och få kämpa för att ens ta oss dit..

Det skulle även betyda massor om jag fick till färdtjänst utanför kommungränsen så vi kan åka till stallet med den nya scootern. Den biten har jag inte ens orkat ta itu med utan har fokuserat på förvarningen av fordonet. Eller rättare sagt så har jag sagt till arbetsterapeuten att jag inte orkar strida med kommunen mer utan att hen faktiskt får sköta det. Att jag som patient ständigt tar på mig mer än jag bör – det straffar enbart mig själv i längden!

Nu ska jag strax satsa på att bara ”simma lugnt” och släppa allt annat för en stund 

Related Posts

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Välkomnar vardagen

Kvar på sjukhuset

Sjukhusinläggning

Luxerad käkled

Zzz

Search stories by typing keyword and hit enter to begin searching.