Ett korthus som rasar

Livet och vardagarna snurrar på. Problemen som tillkommit under den senaste tiden börjar bli än mer påfrestande..

image

Jag var iväg till lymfterapeut igår på Bräcke diakoni (Mössebergs kurort) och fick lypödem ”på papper”. Sedan mätte hon mig inför beställning av kompressionsbyxa. Dessa anländer inom tre veckor och jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot att få prova på dessa.  Fått frågan om hur jag känner angående beskedet från flera men jag har inget bra svar här och nu. En sorg över att det är för evigt men samtidigt en lättnad över själva vetskapen. Tyvärr blev hon oroad över min hals under undersökningen och kommer påtala att min läkare måste följa upp detta noggrant. Svullnaden sitter inte vid lymfkörtlarna utan vid sköldkörteln – jag visar tecken på struma, med underproduktion. Fick förklarat för mig att blodprover inte säger allt och att de borde  följt upp detta direkt. Speciellt pga viktuppgång, infektioner, heshet, trötthet och mina sår på huden. Nåja det behöver ju inte vara sköldkörteln men nog är det konstigt att inga RIKTIGA kontroller gjorts under de senaste två åren.

Det är krångel med Försäkringskassan och förnyat beslut angående personlig assistans (allt på grund av IFO’s avslag med hänvisning till att mina assistenter ska göra allt och lite till).  Min makes sjukdagar är slut och han kan inte vabba pga barnen är ”friska” – samtidigt som mina assistenter inte får utföra något annat än skjuts till skola/förskola TILLSAMMANS med mig.  Vem som ska göra allt annat är ett mysterium…  Eller ja de andra hänvisar bestämt till IFO och säger att det är kommunens skyldighet men ja ni vet ju redan hur det fungerar.

Kunde jag trolla så skulle jag se till att bli FRISK och fullt rörlig här och nu. Vem vill frivilligt kämpa i motvind? Somna med en klump i magen och vakna genomsvettig med ångest morgonen därpå?

Sanningen är att jag inte har en aning om hur vi ska lösa tillvaron längre. Jag har inte den blekaste om hur vardagen ska gå ihop och när korthuset väl kommer rasa. Vi har kämpat i motvind så pass länge nu och man ger aldrig upp när det handlar om ens barn MEN vad gör man den dagen då alla möjligheter är uttömda?

Jag skulle så gärna vilja dela med mig av glada och positiva blogginlägg men det är inte så mitt liv ser ut just nu. Vi kämpar för att behålla våra huvuden ovanför vattenytan och så mycket mer än så är inte genomförbart nu. Snälla försök förstå att jag inte vill vara bitter och jag är minst lika brydd om er och era liv som förr. Jag är bara ett samtal/besök bort och ni behöver aldrig tassa på tå eller vara rädda för att ”betunga mig” med era bekymmer.

Ni betyder så mycket mer än vad ni tror. 

Related Posts

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Hundkurs Allmänlydnad

Vad är OK att kommentera?

Tidig morgon + planer för dagen 

Lösenordsskyddad: Filmen

Filmsnutt: sonens CPAP

Search stories by typing keyword and hit enter to begin searching.