Dagen efter: i rullstol på KOLMÅRDEN

Jag ligger här i sängen med en nacke som inte samarbetar. Värken pulserar från ländryggen ända upp i nacken och vidare mot tinningen men jag är inte förvånad. Allt i livet har sitt pris och jag får betala en dyr men väntad räkning här och nu. Brukar ofta fråga mig själv om saker och ting var ”värt det” i efterhand men det här  visste jag redan svaret på. Givetvis var det värt att åka iväg till de yngsta barnens favoritställe en gång den här sommaren.

Kolmårdens upplägg var suveränt

Kolmårdens upplägg var suveränt

Gårdagens utflykt till Kolmården kan nog beskrivas på många olika sätt men det första ordet jag får upp i huvudet är ”intensiv”. Det går inte att sammanfattan den på ett enkelt sätt utan allt blev så komplext och stort. Vi hade kanske inte förväntat oss att det skulle bli en så pass stor urladdning men samtidigt var det ju inte konstigt. Barn med speciella behov överraskar ofta på många sätt och vis. Både på ett trevligt och ett mindre trevligt sätt.

Skratt och nöjda ungar periodvis men mestadels stress och frustration – ja och en kaotisk hemresa som vi aldrig kommer glömma.

Barnen gillade teatern

Teatern

Jag insåg ganska snabbt att kroppen min inte var redo för detta äventyr men jag kämpade på ändå. Smärtan och illamåendet tog redan vid Bamsevärlden över så jag fick avvika en kort sväng till bilen som stod parkering 1, inne i parken. Lade mig längst bak i chevan och blundade några minuter medan migränmedicin och morfintablett fick ”göra sitt”. Jag blev egentligen inte så mycket bättre men migränanfallet klingade av och smärtorna tilltog åtminstone inte. Jag och min ena assistent  körde sen bort mot parkering nummer 2 och kunde möta upp de andra.

På väg till parkeringen inuti i parken (fick passerkort)

På väg till parkeringen inuti i parken (fick passerkort)

Kolmården får MVG i bemötande och framförallt tillgänglighet.  Upplägget med parkeringarna inuti i parken för oss rörelsehindrade. Det innebär ju att JAG även kunde få uppleva ALLT  tillsammans med familjen och eftersom sönerna hade ”specialarmband” så fick vi åka en gång i linbanan utan att köa. De stannade hela systemet några sekunder så jag kunde rulla på med rullstolen i lugn och ro. Det kändes jätteroligt att jag klarade av att vara med på just den saken innan vi började packa ihop oss för hemresa.

Linbanan var spännande för stora och små

Linbanan var spännande för stora och små

Mina stackars tålmodiga assistenter för dagen hade jobbat exakt 12 timmar innan de checkade ut och fick åka hemåt. Vilket enormt arbete de gjorde tillsammans med maken för att få den här utflykten att genomförd. Vi lärde oss av några misstag och kommer säkert lägga upp det lite annorlunda vad gäller några aktiviteter och val vad gäller mattider osv MEN på det stora hela hade vi inte kunnat göra så mycket mer (eller mindre).

Jag är så tacksam över att min personliga assistans gör att jag kan få leva mer som alla andra och att mina barn slipper straffas över att ha en mamma med ett funktionshinder. Mina älskade ungar var verkligen värda den här dagen! 

 

Related Posts

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En helt vanlig onsdag

Handikapptoaletter & ”gräddfilen”

Dagen efter: SMÄRTA

TITANIC THE EXHIBITION

Mor och dotter på vift

Search stories by typing keyword and hit enter to begin searching.