Ett brev till mina förlorade vänner

Vad hände egentligen den där dagen då jag fick personlig assistans? Blev det ännu svårare att integrera med mig? Kändes det kanske ännu jobbigare med de där extra personer? Ja mina personliga assistenter som är vid min sida eller åtminstone i bakgrunden. Jag vet ju med mig att jag är ganska ”svår” stundtals men påverkar det verkligen så pass mycket? Vad hade jag kunnat gjort för att undvika detta helt eller åtminstone delvis..

Var detta kanske bara droppen som fick bägaren att rinna över? Saker och ting kanske redan hade börjat förändrats runt 2013-2014? Diskbråcket som raserade kroppen totalt och blev starten på ett totalt haveri. Eller var det då jag fick mina diagnoser inom NPF som avskräckte? Jag vet att en och annan tog avstånd redan då men även om det gjorde ont så har jag på något sätt kunnat hantera det på ett bättre sätt.

Det här gör så satans ont

Livet förändras och även hur vi agerar och vad som man värdesätter dagligen. Vi åldras och kommer till nya insikter samt prioriteringar. Det sociala samspelet utvecklas åt ett annat håll och kräver åter enormt mycket mognad. En mognad som jag ärligt talat inte besitter. Jag halkade efter som ung men kom ikapp mellan 20-25. Även åren innan fyllda 30 så grep jag mig som kvar men på nåder. Jag kände mig inte som en av alla andra men ändå närapå. Livet som småbarnsmamma och rutiner med babycafe och öppna förskolan slukade visserligen energi men var ändå en ”Peace of cake”. Vi spelade alla på samma planhalva och levde ett relativt NORMALT LIV. Det kändes till och med som om jag inte behövde spela någon slags teater och överanstränga mig för att hänga med socialt.

Nu är den tiden förbi. Nu finns inga naturliga samlingsplatser kvar för umgänge. Jag kan knappt följa med och hämta/lämna barn på förskolan eller fritids då det är sämre med handikappanpassningen och så mycket mer socialt umgänge blir det inte. Om vi inte ska räkna handlingarna på Ica då jag småpratar med ett fåtal personer. Det är roligt i sig och piggar upp men jag behöver mer socialt umgänge än så.

Jag är tacksam och glad över att få extra händer i form av personliga assistenter men det går aldrig att jämföra med vänner. Jag sitter i rullstol och är kanske inte så ”party party” men jag saknar att bli tillfrågad om krogen och jag saknar att åka och hälsa på/få besök av vänner från förr. Jag saknar tiden vi hade och speciellt kontakten med hela familjerna. En lekträff av halvspontan sort eller något helt impulsivt. Kanske är det hela familjebilden som avskräcker? Det är inte bara jag som är ett ”kolli” numera utan hela vår familj är dysfunktionell. Vi har nästan alla någon form av NPF och är krävande. Eller det kanske snarare är så att vår omvärld och miljö är för krävande för vår DNA? Jag vet inte.

Jag saknar dig. Jag saknar Er!

Tänkte precis skicka iväg ett sms och fråga om du ville hänga med på en promenad. I nästa sekund påmindes jag om att du kanske inte vill agera "ledsagare". Jag ligger kvar här och hoppas på att bli medbjuden. Det är som förr men ändå inte. Jag är vuxen nu.

Tänkte precis skicka iväg ett sms och fråga om du ville hänga med på en promenad. I nästa sekund påmindes jag om att du kanske inte vill agera ”ledsagare”. Jag ligger kvar här och hoppas på att bli medbjuden. Det är som förr men ändå inte. Jag är vuxen nu.

Related Posts

4 Discussion to this post

  1. Helena skriver:

    Du skriver så tankeväckande, jag läser numera alltid dina inlägg, o får insikter varje gång.mvh Helena

    • Lillgammal skriver:

      Men vad glad jag blir!
      Både av att du läser och blir inspirerad.
      Detsamma kan jag säga om ditt Instagram-konto ❤️

  2. Sussie skriver:

    Vet inte om det kom på rätt inlägg men läste ditt inlägg om förlorade vänner. För mig så är du en vän ”i hjärtat” även om det var länge sedan vi sågs nu! Jag tänker inte alls på dig som en ”diagnos” eller på din fysiska funktionsnedsättning/sjukdom. För mig är du Jenny, kort och gott! Den tjej jag hängde med i tonåren, den som bryr sig om, var lätt att skratta och ha galet kul i hop med, som är generös och omtänksam! Om du upplever att människor i din omgivning försvunnit för att du fått assistans etc var de kanske inga riktiga vänner ändå…sedan kan livet komma emellan, de kanske har fullt upp med sitt eget, kanske har egna bekymmer och/eller tänker att du har så fullt upp med ert livspussel, att de inte vill ”besvära”.. det betyder kanske inte att de inte bryr sig. ..svårt att säga vad det beror på att folk slutar höra av sig. Hoppas det blir bättre med umgänge med vänner, för man behöver ju så klart varandra och jag hoppas att vi kanske kan ses under sommaren! 😊❤️Kram till dig

  3. Sussie skriver:

    Ps var nog ett gammalt inlägg jag ” trillade in på”, men det kanske är aktuellt i dagsläget också. Glöm inte att du är värdefull och har mycket att ge!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

BGA Fotocenter

Så här är det.

Veckomatsedel & bakning med mormor

171014 & Zzz

Bildschema & Barnhabiliteringen

Search stories by typing keyword and hit enter to begin searching.