En slags sorg: Min son är annorlunda

Idag är det en onsdag och en solig men blåsig sådan. Jag och assistenterna har packat en väska åt mellansonen och förberett inför lämning på Kortids. Allt skulle ha varit som vanligt egentligen men riktigt så är det inte. En händelse som jag glömt (eller kanske snarare förträngt) dök upp som notis på Facebook..

Fira barnen som börjar förskoleklass

Idag har femåringarna på förskolan nämnligen ”uthopp” från fönstret. En liten gullig tradition som man har varje år innan sommarlovet och som efterföljs av massa gott fika och grejer. Detta symboliserar kort och gott att man slutar på dagis och sedan börjar i förskoleklass, uppe på den riktiga skolan. Ja en riktigt rolig ide som är enormt uppskattad av barnen.

Diplomet (förskolans publicerade foton)

Diplomet (förskolans publicerade foton)

Vad firar min son egentligen?

Själv ligger jag här hemma och har bortsett från magsmärtorna även en klump i halsen. Tårarna bränner och jag kan inte låta bli att undra vad min son tänker och känner just nu. Hur förklarade pedagogerna att upplägget inte gäller honom? Får han ett såkallat diplom och är det i så fall en annorlunda text på det? Eller blir han utan diplom och undrar varför? Jag vet att J troligen inte reflekterar så mycket över det men han måste ju någonstans börja undra vad som händer och sker. Vet hans ”klasskamrater” om att han inte följer med upp?

Bästa pedagogerna

Mitt i alla tårar och känslor inombords så måste jag få förtydliga att jag inte är arg eller ledsen på förskolan eller pedagogerna. De har bara följt traditoner och säkert försöka styra upp allt så bra som bara går. Min make berättade precis att J skulle få ”hoppa” även han och de löser det säkert smidigt. Trots alla småsaker man hängt upp sig på under den senaste tiden så har J haft underbara år på sin förskola och vi är övertygade om att det sista året kommer bli minst lika bra.

Utanförskap och ett annorlunda barn

Jag har aldrig skämts för att ha ett eller flera annorlunda barn men däremot har jag skämts för omgivningens fördömande. Det är inget som jag upplever här utan snarare en stor rädsla över att mitt barn ska känna sig annorlunda på ett negativt sätt. Sorgen över orden han troligen kommer bli mött av framöver. Frågorna som lär dyka upp angående hans ålder och även varför han ”gått om en klass”.

En slags sorg

Det är inget synd om mig som förälder i det här läget. Jag sörjer inte i den bemärkelsen. Det är snarare så enormt sorgligt att sonen för första gången får möta samhällets hårda krav. En fullt normalbegåvad och snarare intelligent liten kille, han anses inte som skolmogen pga bristande social mognad (=Autism) och fixar inte den stora grupp som väntas bli till hösten*.

En riktig fighter med många tuffa "motståndare" i vardagen

Bara Epilepsin som ej kom med på hans tuffa ”meritlista”..

Det här är ett bra exempel på en slags förlust för samhället där alla är ”lika mycket värda” på pappret och ska ses som individer men i verkligheten trycks in i ett fyrkantigt skolsystem och arbetsliv. Jag har själv vandrat den här vägen, men då utan diagnoser på pappret och det var en smärtsam resa. Jag var inte ”skolmogen” utåt sett utan en så pass duktig skådespelare; att jag lyckades få börja lekis (som det då kallades) ett år för tidigt…

Min egna medalj till dig

Nu ska du snart åka iväg till Kortids på såkallad avlastning. För mig känns det mest som flera dagars tortyr. Samtidigt som jag vet att du älskar stället och ser det som semester – så är det ändå ett slags tecken på att vi som familj inte riktigt orkade. Ett nödvändigt svek. Med tiden kanske det blir lättare? Jag hoppas att du i efterhand tyckte mamma och pappa resonerade rätt för både dig men även dina syskons sätt. Vi älskar dig precis som den du är killen. Även när energin brister och utbrotten avlöser varandra. Jag vill ge dig en egen guldmedalj för att du är en omtänksam liten kille och gått igenom så mycket tufft. Jag vill fira dig för att du är en väldigt emotionell individ och får oss att tänka till. Du är definivit inget enkelt barn eller ”skolexempel” inom NPF-diagnosernas värld. Du bidrar istället till att vi ständigt får lära oss nya saker.

Tack för att du är unik J. Tack för att vi fick äran att bli dina föräldrar. Tack för att du är du! 

* Höstens barngrupp väntas bli mer än dubbelt så stor än nästkommande 

Related Posts

3 Discussion to this post

  1. nestorforlag skriver:

    Och jag skulle vilja ge en medalj till dig, för att du förmodligen är en super bra mamma till din son och kommer bidra till att han trots motgångar får en bra och harmoniskt liv. ❤️

  2. Supermamsen skriver:

    Många kramar till dig! ❤
    Dina barn har tur som har dig som mamma. Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En helt vanlig onsdag

Handikapptoaletter & ”gräddfilen”

Dagen efter: SMÄRTA

TITANIC THE EXHIBITION

Mor och dotter på vift

Search stories by typing keyword and hit enter to begin searching.