Min kropp har sagt upp sig..

Maj månad är numera förbi och vi är redan inne i sommarmånaden juni. Sedan vi kom hem från operationen i Ängelholm så har dagarna som flytit ihop. Timmarna räcker aldrig riktigt till och jag är konstant veckovill. Rutinerna finns där man huvudet och framförallt kroppen hänger inte riktigt med. Jag vill så mycket och glömmer lätt bort hur försiktigt man borde ta det… Det är som vanligt ”allt eller inget”!

Tvära kast i livet

Vädret har varit hemskt omväxlande. Ena stunden har regnet öst ner och termometern krypt neråt men nästkommande dag rent utsagt vidrigt varmt. Så har även mitt mående pendlat. Ena stunden har tillvaron känts helt okej och ”lagom socialt” med lite sms/mail (bortsett från två trogna vänner som jag träffat eller som försökt få till en träff). Men nästa dag blir man ledsen över att känna sig ensam och bortvald. Jag har som aldrig varit populär och den som folk hör av sig lite spontant till. Det är ofta lite självförvållat och något som min Asperger troligen bidrar till – men nu är det annorlunda.

Saker som jag har saknat

Jag har fått många ”styrkekramar” på sociala medier och det är alltid roligt men vet ni vad jag saknar desto mer? En vän som RINGER dagen efter operationen för att fråga hur jag mår eller ännu hellre tar sig tid för ett BESÖK här. Jag är själv inte perfekt för fem öre vad gäller sånthär men jag försöker åtminstone. JAG GÖR MITT BÄSTA för att visa mina vänner hur mycket de betyder för mig och speciellt i situationer då de inte mår bra eller behöver piggas upp.

Lite lördagsgott eller tröstätning?

Lite lördagsgott eller tröstätning?

Det är absolut inte så att dagarna är en pina. Jag älskar kvalitetstid med familjen och är tacksam för att ha mina killar hos mig. Jag är glad för mina glädjespridare till assistenter men det är inte alls samma sak. De är anställda för att hjälpa mig med ADL och sånt som flertalet fixar på egen hand. De är fina människor hela högen men de är inte här hemma pga nyfunnen vänskap.

Jag behöver er mer än ni tror

När jag har som ondast och känner mig orolig eller ledsen, så fattas ni mig – men även när jag är glad och sprallig eller bara har något roligt att dela med mig av.  Jag saknar det verkligen och även att ni ska dela med er. Jag vill höra er ”gnälla” om vardagliga saker. Jag vill lyssna både tråkiga saker och roliga saker.

Spontanträffar och utflykter

Hade jag kunnat så skulle jag messat och frågat om jag kan hämta upp dig för en fika eller utflykt till grannstaden. Hade jag haft möjlighet så skulle jag köpt med en chipspåse med god dryck till och våldgästat. Inget avancerat utan en helt vanlig vardagskväll när något bra är på tv. Men nu är det ju inte riktigt så enkelt utan ”bollen ligger hos Er och väntar på avspark”.

Jag måste åtminstone försöka mer

Personligen så måste jag jobba på att inte fega ur. När jag väl blir tillfrågad så måste jag bita ihop och inte ”känna efter för mycket”. Smärtan kommer som inte försvinna, rullstolen kommer fortsätta vara mitt hjälpmedel och omgivningens stirrande blickar finns kvar. Det handlar om att anpassa aktiviteter och ”haka på” så mycket som bara går. Jag inser att kompisträffar i ett kokhett litet sovrum faktiskt inte är så lockande i vår ålder 😉

Jag hoppas att ni alla läsare mår bra och är rädda både om er själva och era vänner! ♥️

Related Posts

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Mer svar?

Rosa drömmar

Pokémon GO i kylan

En lugn lördag & Astrid Lindgrens julfavoriter

Fredagskväll hemma hos oss

Search stories by typing keyword and hit enter to begin searching.