Samsovning med ett leende

Ett brev till vårt barn

Älskade lille J. Du hade svårt att komma till ro idag som så många andra kvällar. Melatonin fungerar knappt längre och Theralen kändes aldrig helt okej  (du blev även aggressiv av de få droppar vi gav dig) utan vi lade ner det projektet för ett tag. Det var ändå bara en temporär lösning för ett så litet barn.

I snart sex år har du funnits min lille prins. 47 cm lång och precis ynka 3 kg var du vid ankomsten. En entré som gick enormt snabbt för övrigt och som vi aldrig kommer glömma..  Så liten och ”docksöt” låg du i mina armar. Vi märkte tidigt att du var speciell och ett barn som behövde enormt mycket närhet. När de andra bebisarna sakta började förstå att ”mamma kommer tillbaka” och de glatt sysselsatte sig på egen hand några minuter – då skrek du hysteriskt. Tiden gick och de andra barnen blev mer och mer självgående samt började sova bättre. Här hemma levde vi fortfarande i bärsjal och du ville helst sova på mig. Så fort man rörde sig eller bara behövde smyga ut till toaletten, då vaknade du med ett vrål. Panikslagen och ilsken.

Åren gick och sömnproblemen eskalerade. Vi blev lugnade med att allt skulle bli bättre efter operationerna. Polyper och halsmandlar togs bort men inget förändrades, bortsett från att du inte snarkade så högt i mitt öra när du väl sov…  Sedan kom den hemska perioden då du började få ”feberkramper” och ingen lyssnade på oss. Jag var bara en nojig mamma i mängden. Till slut så krampade du rejält och var medvetslös i en halvtimma – den gången beställde de ett EEG direkt från akuten och vi blev kvar på barnavdelningen i två veckor efter svaret kom – samtidigt som ett ytterligare anfall på plats.

Varför är du inte trygg och sover bra hela nätterna? Varför är din säng och ensamhet livsfarlig?

Vi får aldrig veta OM och HUR de obehandlade anfallen ställde till det utvecklingsmässigt. Är ditt beteende och din kropp fortfarande påverkad av det som hände där som tvååring? Ställde även din svåra sjukhusvistelse till det då du fick RS runt 4 år men var lika dålig som bebisarna på avdelningen? Det får vi heller aldrig veta säkert men jag tror att du rimligen blev mer och mer rädd. Det var mycket undersökningar och provtagningar dygnet runt. Flera sövningar och utredning för bland annat Dravets syndrom och Neurofibromatos. Vi sov tätt intill varandra i en sjukhussäng medan jag försökte hantera rädslan över  att du skulle vara sjuk och även dödligt.

Åren gick och allt lugnade ner sig. Åtminstone det medicinska. Här hemma så kämpade vi på och du förblev rädd för att vara ensam. Likt en bebis som inte förstår att föräldrarna finns kvar även om de lämnar dess synfält – så fanns vi aldrig. I början var du ledsen men med tiden uppstod mer en stor ilska. Du blev så fruktansvärt kränkt och vansinnig varenda gång man bara behövde gå på toaletten eller stå och laga dagens middag. När din lillebror kom så var det nästan droppen och vi påbörjade vår nuvarande lösning; delade sovrum. Ja maken och jag alltså..

Nutid och Framtid

Nu har vi haft en period då du faktiskt sovit ganska många timmar i din egna säng varje natt, men när du väl vaknar på natten eller småtimmarna så är det med en hysterisk stämma. Ett ”PAPPA… PAPPA VART ÄR DU?!” ekar genom huset och vi riskerar att fler barn vaknar. Störst är risken med G, som även han sover lite halvdant och vaknar lätt.

Det måste till en varaktig lösning på nytt och inte minst nu när jag snart är nyopererad och jag är förpassad till den såkallade sjukhussängen, längs vägen mellan J’s sovrum och vårt sovrum.  Detta innebär också att det kan bli direkt farligt med samsovning och maken blir den som får samsova med ett eller två barn, med eller mindre varenda natt.

”Vad skönt för dig att nu få sova helt ensam va?”

Kommer det nu bli en ytterligare omställning för J och på vilket sätt kommer sömnen påverkas? Att det kommer påverkas inser vi givetvis men det är omöjligt att spekulera i omfattningen. Vi kan bara hoppas på att J successivt kommer bli mer trygg och framförallt ”våga sova”.

När jag nu nattade honom vid min sida i stora sängen (maken var med G i hans rum och nattade honom) så kröp han tätt intill och kramade om mig samtidigt som jag kände hur kroppen började slappna av.  Det smittade av sig. Jag minns bara att J somnade med ett leende på läpparna – och jag vaknade tre timmar senare med ett minst lika stort leende.

Att få se, känna och höra sitt egna barn tryggt – det slår allt och lite till.  Maken som hade tänkt bära in J i hans säng (om han skulle råka somna till här) lät oss sova vidare här inne och det gjorde han helt rätt i. Borstade bara tänderna och bytte om till pyjamas innan jag åter kröp ner här igen. Nu hör jag hur min älskade son skrattar i sömnen och jag njuter. De här nätterna fram till operationen så sover jag mer än gärna med mina barn (och maken såklart) för är det inte så att; ”Det spelar ingen roll VART de sover utan ATT de sover”

God natt min skatt! ♥️

Related Posts

2 Discussion to this post

  1. Malin skriver:

    Åh vilket fint inlägg som kommer direkt från hjärtat! Jag håller med dig. Det viktigaste är inte vart de sover, utan att det sover och kan både du och maken sova bra med honom där, så gör det. Tryggheten är viktig. Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Mer svar?

Rosa drömmar

Pokémon GO i kylan

En lugn lördag & Astrid Lindgrens julfavoriter

Fredagskväll hemma hos oss

Search stories by typing keyword and hit enter to begin searching.