Kommunen verkställde beslutet

Ligger här i ett svalt sovrum med ryggont och trötta ögon. Trots värk och trötthet så känner jag mig faktiskt allmänt nöjd och tillfreds. Allt börjar nämligen sakta men säkert falla på plats. Ja syftar då på familjens situation och kampen mot kommunen.  En kamp som tagit så fruktansvärt mycket energi och som egentligen aldrig tar slut. Det här är ingen vinst så sätt men åtminstone ett kvitto på att vi ”gick vinnande ur en delkamp” och kan fokusera på nästa steg i vår och myndigheternas ”sociala livstrappa”. Efter många många veckor utan personal och med X antal telefonsamtal/mail till allt ifrån handläggare och personalansvarig – till socialchef och kommunchef (med hot om media, samt några korta pikar i SvD) så fick vi till slut ”rätt”. Ja eller snarare; kommunen verkställde äntligen sitt egna beslut.

Det har aldrig handlat om lathet eller om att vi vill ha någon slags avlastning, som säkert en och annan tror. Allt handlar om ADL och en situation där alla tre barn har mer eller mindre speciella behov. Två av tre har dessutom varsin egen resurs i förskola/skola/fritids på heltid. Utöver det har vi en slutkörd pappa och en mamma som saknar normal styrka, sittandes i en rullstol. Det säger sig självt att situationen är akut..

Hur ser det ut just nu? Jo måndagar till fredagar så ska vi få hjälp mellan 07-08 på morgonen och sen mellan 17-19. På helgerna är det 3 h/dag men sammanhängande tid. Det är nog de här timmarna som det är stressiga i många barnfamiljer kan jag gissa. Eller hur ser det ut hemma hos er läsare med barn?

Här är det mediciner som ska delas ut, frukost som ska serveras, tänder som ska borstas, barnen ska iväg till skola/förskola, middag som ska lagas, ännu mer mediciner ska delas ut, barn som ska duschas och sedan nattas. Ett slags ”ekorrhjul” som borde flyta på ganska bra vid det här laget, men här är det konstanta hinder längs vägen och det har varit en brutal skillnad imellan dagarna då vi hittills haft personal och resterande.

Jag kan intyga att man känner sig ganska värdelös som förälder; när mellansonen matvägrar pga hög ljudnivå vid frukostbordet eller äldsta sonen tittar på en med ledsen blick för att man inte hann lägga en frukt i hans ryggsäck (eller snarare glömde bort i kaoset). Ja eller när minstingen slagit sig och vill sitta i knät och bli tröstad men hans bror har ett utbrott samtidigt, så maken är låst och jag inte kan lyfta upp plutten i knät.

Det är fortfarande en och annan lucka i schemat men jag kan bara hoppas och även detta löser sig omgående. När jag nu åker ner till operationen nästa vecka så slipper jag åtminstone oroa mig för att allt spårar ur här hemma. Jag kan känna mig trygg i att barnen hinner få i sig frukost på morgonen i lugn och ro – samt att alla tre somnar tryggt på kvällarna med mätta magar. Det är inte så bara…

Related Posts

2 Discussion to this post

  1. kaffemorsan skriver:

    Skönt att ni åtminstone gick vinnande ur en delkamp. Då går det åt rätt håll! Lycka till med ert kämpande!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Sjukhusinläggning

Luxerad käkled

Zzz

Det doftar MISTELBÄR

Tiden räcker inte riktigt till

Search stories by typing keyword and hit enter to begin searching.